Nu är det kallt och vinter hos mej, brrr hade tänkt att gå ut och va borta hela dagen men va fan de är ju så jäkla kallt. Men orka sitta hemma och glo hela dagen igen. Så det blir att blogga lite och ta en dusch och sen fixa disken och sen ta mej en tur till min kompis som tyvärr bort en bra promis bithärifrån men jag gör det ändå, trots att det är så kallt.

Kan inte sova på nätterna, somnar inet förens framåt 4-6 på morgonen och de har vart tufft alltid med min sömn men nu är den värre banne mej. Vet ej hur jag ska lyckas med detta attt komma in i mitt sömn schema. När min man sover här så har de funkat bra. Skönt att somna i någons famn men jag kan inte ha han bara för att jag inte kan sova.

Vi har fortfrande inte träffat på snart två veckor, eller jo vi har ju sets som typ vänner men inge mer. Och han har heller inget gjort för att visa sitt intresse på nått annat sett.

Han ringde nyss och berättade att han köpt julklappen nu till min dotter och att han skulle köpa en till sebbe nästa vecka..Bara för och säga det.

Han har ringt om att vi ska gå två promisar och det vart helt ok men inget mer, han frågar inget ens hur jag känner elr att han saknar mej elller att han älskar mej, INGET säger han. Inte konstigt att allt dör ut då. Han typ håller sej bara borta, kanske likabra de. För jag vet ju inte hur jag vill ha de.

Kanske hans sätt och reda ut saker med så inget jag vill kräva, eller säga till han utan det får han komma på själver.

Känner mej matt i kroppen och hjärtat är lite på sne just nu..Har dock inte haft så himla ont i mitt bröst som jag brukar, vilket är väldigt skönt. Men bara för att jag säger detta nu så får ja säkert det ändå....

Ja ni denna kärlek är inte lätt nånstans, och absolut inte för mej som knappt vet vad är längre. Har blivit sååå sviken och trampad på att jag inte har några känslor alls för nått. Vill bara vara för mej själv och skita i allt. undrar ja om jag är på väg in i en depression igen, vill inte dit men inte mycket att göra om jag hamnar där. Men kämpa de gör jag än. Även om det är på sparlåga nu så ger jag inte upp än.

Ska till in psykolg nu på måndag och det ska bli så skönt och få lite support på alla tankar och allt jobbigt som snurrar runt i hövvet.

Konstiga är som jag tycker är att jag inte saknar min man de minsta, vi har ändå haft de ihop i över 3 år snart men ändå så känner jag inte ett skvatt för han. Jag undrar varför, kan de vara så att jag är så trött på allt psykist att de är därför jag tappat allt till han eller är de för att jag satt stop för vad min kropp pallar mot skit? Eller för att jag inte älskar han längre pga allt han har gkort mej?

Tänk om jag kunde få svaren så vore ju allt mycket enklare men ikke, finns ingen som har svaren........

Nu är de dags och gör amej i ordning och bege mej till B o hennes familj och gulla lite med barnen små.

Kyss och kläm