Just nu känner jag mej uppgiven och kall mot hela världen vill bara ramla ihop och vara för mej själv och skita i allt. Skulle önska att jag var själv på en egen ö utan problem och bara sitta där och va.

Vet ej hur länge det dröjer innan min kropp tar så mycket stryk av att må så här länge, tyvärr är jag rätt så själv så ingen skulle märka om jag försvann heller förens de är försent. Men jag vill inte dö heller vill leva mitt liv men har man en gång vart nere i botten vet man när man är där igen och man kämpar ändå mer för att ej hamna där igen. Men har man inte krafterna att kämpa imot så. Har nästintill tappat matlusten helt, men är fortfarnade väldigt hungrig men kan dock inte äta.

Nyss va min man här och hade fått i mej lite kräm för att just slippa på skit och illa, men han åt lite mat me mej så ja fick i mej lite styrka i vart fall så det var bra.

Vi talade en hel  del hur han känner och hur jag känner, och just nu känns de som vi känner likadant, han vet ej heller hur han vill ha det med mej.PGA att han har sårat mej så mycket och vill inte göra det igen.

Vi tog en promis med doggsen och jag kände att det va ju som vilken kompis som helst, men när han sen skulle åka gav han mej en kram och tårarna kom. men tårarna kom nog för att jag är så uppgiven och inget känner för han just nu, allt han sagt ,allt han gjort är så jobbigt. Tittar jag på han ser jag bara en som vart elak.

Fattar heller inte varför detta kommer nu och varför det inte kom förut när ja flyttade??

Men sen är ju det med att jobbigt att vara själv hela tiden, barnen är ju inte hemma så ofta, kan ja väl färstå inge kul och vara hos mamma som bara är ledsen hela tiden. Gaaahh vad jag en gör blir det fel åt nått håll.

Känner bara att jag måste få luft nånstans ifrån nu, innan ja dras ner till botten, för dit vill ja inte men kan snart inte kämpa imot mera.