Va idag väg till BUP me min dotter, ja hade sett fram i mot det VÄLDIGT mycket då vi har haft det jättejobbigt här hemma och även att min tjej vägrar gå tillskolan.

Men ja trodde faktiskt att BUP skulle kunna hjälpa oss denna dag, med vad vet ja ej men en ljusning i vart fall men ikke....de ända vi fick veta va en ny tid till min dotter för samtal om två veckor... de va det ända dom kunde göra..så när dom sitter och tar upp detta kände ja bara hur mina tårar kom fram direkt...så ja va tvungen att gå ut , ville inte att min dotter skulle se mej gråta. men hon såg nog de ändå.

Så nu sitter ja här och försöker kämpa mej igenom denna dag som just nu känns hopplös...Pappan har ja ju heller inget stöd från alls....så ja får ta mej igenom detta själv..ja har ju min man som hjälper mej med, han är en klippa just nu.

Men kan säga att det är ikke långt undan att de är dags för psyk,,,men kämpar för att slippa åka dit.

På onsdag har vi ett möte med skolan får e om ja får nån hjälp där då...men kommer inte hoppas på nått alls.

Försa va det finns för hjälp ig när man är helt hanfallen själv och har ingen ork vem ska hjälpa då? Kanske lika bra att hamna på psyk så kanske folk fattar...